Jag glömde min mobiltelefon hemma i morse, så arbetsdagen blev ungefär som den skulle ha varit för tjugo år sedan. Lite gråare (är det möjligt?) och tristare. Vad jag mest saknade var att kunna skriva några rader i min digitala dagbok, men jag hade tillräckligt mycket att göra för att nästan glömma bort det.

Förmiddagens regnoväder drog bort och lämnade stekande värme efter sig. Till helgen kan det bli 25 grader, rapporterar DN, men hos oss har det redan varit mer än så. När jag skriver detta, på min egen efterlängtade mobiltelefon, kommer äntligen en sval kvällsbris in genom balkongdörren. Tornsvalorna piper i skymningsljuset.

Ett och annat hinner hända på några månader, för så länge sedan är det jag skrev förra gången. Men det mesta är sig likt, även på jobbet. De flesta av mina kollegor märker inte att jag har haft fyra veckors semester utan hälsar tankspritt i terminalen innan de hastar vidare till sina stationer. Själv är jag väldigt nöjd med det.

Jag kommer samtidigt att tänka på en sann historia om en ung man som överlevde en flygkrasch och tog sig hem långt senare, när alla trodde att han var död. Det mest slående, berättade han, var att de flesta omkring honom hade gått vidare som om ingenting hänt.

Min semester var i alla fall både avkopplande och olycksfri, och i morgon ska jag lägga mobilen där jag inte glömmer den.