Alla minns vi scener ur filmer som skulle ha förblivit okända för oss om det inte vore för ChatGPT. Här är två filmer från min barndom som chattboten har hjälpt mig att identifiera.

Det fanns ännu på 1990-talet somrar som regnade bort, och en av dem var sommaren 1993. Det var det sista året mina föräldrar hyrde en sommarstuga. Den var vackert belägen vid Kyrkviken i Arvika, men utsikten var en klen tröst där vi satt i den unkna stugans instängda luft.

Möblerna luktade gammalt och min bror var förstoppad för att han vägrade gå på dass. Tv:n stod på och mitt bästa minne är Ronja Rövardotter som gick i tre avsnitt under de veckorna. Men då som alltid annars var det min pappas nycker som styrde valet av kanal och program.

Det måste ha varit därför som jag fick se en film med en scen som etsade sig fast: Två små flickor på en strand, den ena hotar den andra med en pistol, ett skott går av och tjejen som blir träffad faller i vattnet. Hur är det möjligt, undrade jag. Varför har ett barn en pistol och varför skjuter hon sin kompis?

Det var smått traumatiskt, kanske också för att jag fattade att jag var för liten för att se det.

Trettio år senare beskriver jag scenen för ChatGPT som härleder den till Little Sweetheart, en brittisk film från 1989 som visades på TV4 lördagen den 31 juli 1993.

Ah, just det! Det stämmer – jag fortsatte att grubbla över filmen på söndagen medan mina föräldrar packade bilen. Två veckor senare började jag skolan.

Den bästa och kanske enda recensionen av Little Sweetheart hittar jag på filmbloggen Video Word Made Flesh där Britta R. Moline skriver att den:

… can’t quite decide which sort of movie it is. Is it a thriller about blackmail, a Bad Seed-style evil-kid movie, or a mistaken-identity dark comedy? If it’s none of the above, what is it? It wants to be erotic without letting anyone take their shirt off; it wants to be violent without any blood. It wants to be a fun watch without letting any humor distract from its blackness.

Jag förstår inte varför mina föräldrar lät mig och min bror kolla på filmen den gången. De måste ju ha märkt det, de kunde ha sagt stopp? Jag har i alla fall inga planer på att se den igen.

Jag visste ingenting om Sovjetunionens sammanbrott och öststaternas demokratiska uppståndelse, trots att det måste ha stått högt på agendan i alla de Rapport-sändningar vars öronskärande signaturmelodi jag genomled varje kväll eftersom min pappa styrde utbudet i tv-rutan. Men ute i samhället rörde det på sig och den konstnärliga frihet som många européer vunnit satte spår även här hemma. Hit nådde impulser från länder som äntligen kastat av sig censurens bojor.

I tvåan åkte klassen in till Malmö för att gå på bio, möjligen på biografen Spegeln vid Stortorget. Filmen var tecknad i en medeltida stil som påminde om Albrecht Dürers skisser – en referens för mig lika okänd som för mina klasskamrater, förstås. Men historien var också mörkare än det mesta jag hade fantiserat om.

Som jag senare skulle minnas det handlade filmen om ett folk som var förslavat under en grym härskare. Någon ur en grupp pojkar valdes varje år ut att duellera mot härskaren och utgången var given; den utvalde pojken förväntades spika ihop sin likkista i förväg.

Många år efteråt började jag undra om filmen bara var en dröm. Men ChatGPT förklarade att min beskrivning stämde ”på pricken” med Trollkarlens lärling (Čarodějův učeň), en tjeckoslovakisk folksagefilm från 1978 i regi av Karel Zeman. Den bygger i sin tur på boken Han sålde sin frihet av Otfried Preussler och handlar om en grupp pojkar som fastnar som lärlingar vid en skola för svartkonst.

I en av filmens scener försöker en av pojkarna hugga sönder sin kista, men den sätter ihop sig själv på nytt. Min minnesbild var inte perfekt, men nära nog.

Trollkarlens lärling gick upp på bio i Sverige den 5 januari 1991. Det finns en filmhandledning till den på Svensk Filmdatabas, avsedd för barn i förskola till och med årskurs två. Hur många andra ungar som minns filmen kan man undra – jag glömmer den i alla fall inte.