Den gråkalla morgonen ger vika för en eftermiddag med sol. Det hjälper inte mot lidandet i Gaza, flyglarmet i Ukraina, jämret och döden. Men det är vad vi har att förhålla oss till.

Man måste fatta sin idé, tänker jag, som har lånat uttrycket från diktaren Harriet Löwenhjelm. Jag googlar frasen och finner att hon är den enda som kan tillskrivas det. Hon, och nu jag. Vi två.

Hon var visserligen inspirerad av Sören Kierkegaards filosofi. Även andra, som Karen Blixen, har väl betonat vikten av att spela sin roll, hitta sitt rätta element, eller hur man nu ser det. Men att fatta sin idé är den bästa beskrivningen, tycker jag.

Jag står på terminalen vid 17-tiden, själv på kontoret sedan min kollega gått hem, medveten om risken att en lastbil när som helst kommer med sina hopplösa, felvända pallar som jag förväntas ansvara för, vare sig jag kan eller inte. Den sista ensamma timmen är den värsta, och den påminner mig alltid om hur fel jag är på posten, och hur jag längtar efter något som passar mig bättre.

Det här är verkligen inte min idé.

I Lunchekot hörde jag häromdagen att Nordiska museet söker fem personer som ska få bidra till samlingarna med sina dagböcker. Projektet, som ska ”hjälpa framtidens forskare att förstå livet i Norden”, kommer att pågå i ett år framöver och förväntas fånga det vardagliga livet:

”Det här som nästan ingen annan bryr sig om och kanske det som vi glömmer bort: Vad var det jag åt till lunch egentligen? Kommer jag i tid till det där mötet?”, säger arkivarien Marie Steinrud i inslaget.

Dagböcker kan ju vara ett tacksamt material för dem som vill förstå människan och kulturen i historiens olika skeden. Men det är ändå svårt att förstå behovet av dagboksskribenter i en era då världen översvämmas av sociala medier. Är vardagsskildringen verkligen en bristvara?

Hittills har minst 2 000 frivilliga anmält sig till projektet, vars ansökningstid löper ut om ett par veckor. Det visar onekligen att många vill dela med sig av sina dagar, även om såväl dagbok som blogg kanske omfamnades mer förr än i dag.

”Jag är helt död”, sa min treåring i kväll. Det var första gången han använde det ordet.