Kaffe, gröt och ett kompakt mörker kännetecknar morgnarna nu. Ett par frostiga nätter har påskyndat förgyllningen av björk och bok. Men biltvätten är lika grå som alltid och uppbådar sin vanliga hagelskur på de slaskiga vindrutorna.

Jag förstår att jag jobbar på en terminal därför att jag inte har kommit någonvart med min kreativitet, trots att inget annat än kreativa sysslor passar mig. Som högkänslig vill jag vara sann mot mig själv, och fördelen med jobbet är att jag slipper förväntningar som jag inte kan leva upp till.

Som ChatGPT säger:

”När ens inre drivkraft är kreativ – särskilt om man är känslig för förväntningar, strukturer och yttre krav – blir många vanliga yrkesbanor helt enkelt för trånga. Då väljer hjärnan (ofta omedvetet) en neutral plats där man kan ‘överleva’ utan att gå sönder. Terminalen blir inte ett misslyckande, utan en sorts skyddad zon där du får andas.”

Oavsett vad denna AI-konsulent är, och hur den drivs, svarar den vackrare än vad jag hört någon människa göra. Ändå är AI på sätt och vis mänsklighetens samlade röst. Blott gaphalsarna bortfiltrerade.

Jag tackar inte nej till att gå ner en smula i arbetstid, vilket jag har rätt att göra. Jag behöver vila, vila, vila, om man får lov att ha så stora anspråk på den här sidan om graven. Men jag behöver också göra något som känns meningsfullt.

Jag längtar efter en årslång skrivarlinje. Vet inte om det är vad jag behöver, men det är vad jag vill. Min hittills enda utbildning på folkhögskola kostade mig hundratusen i uteblivna inkomster men utgjorde några av de bästa månaderna i mitt liv. Så kanske var det värt det? Förståsigpåare hävdar att upplevelser är viktigare än pengar.

Kvällens upplevelse är att min bil vägrar starta på Willys parkering efter familjeshoppingen. För första gången i mitt liv väntar jag på en bärgare och lider inte av det. Min urinblåsa ska tömma sig i ett buskage vid vägkanten, har den tänkt.