Jag försöker att betrakta det som händer med klimatet som ett slags memento mori, en påminnelse om att allt vackert har ett slut.

Betraktelsen störs av vetskapen om att det sker i onödan. Att vi faktiskt hade kunnat bromsa utvecklingen med några enkla och kloka beslut.

Men kanske är det också ett motsägelse? Mänskligheten är inte klok, och därför är det oundvikligt att allt går åt helvete.

Det kan väl duga som förklaring åt mig, men synd om den generation vars liv just har börjat. Jag får ta med mig min son på köldturism om några år, till platser där snön ännu finns kvar, så att han får en chans att uppleva den.

Men bråttom är det. Från år 2041 väntas 2 000 glaciärer per år smälta bort och försvinna.

Jag gör mig inte särskilt bra som klimatångest-skribent och såg det inte alls komma för några år sedan. Ännu mindre hade jag väntat mig att dämpa min oro med dragspelsträning. Livet tar en till oväntade platser när man behöver fly från någonting. Somliga slutar föda barn, andra börjar spela dragspel.

Ett par andra ämnen som har förstrött mig på senare tid är spanska sjukan och Estonias förlisning. Åsne Seierstad har kommit ut med boken Ofred som skildrar Ryssland inifrån, och det är ju intressant. Men i jul ska jag först och främst läsa ut Arnstads berättelse om Ernst Wigforss, som lika mycket handlar om den svenska socialdemokratin de senaste hundra åren.