De senaste fem åren har jag tillbringat dagarna på en terminal bland dagstidningar, paket och kollegor som även de måste undra vad jag håller på med. En vän till mig, som också jobbade på terminal, sa en gång att det känns som om hjärnan långsamt smälter. Nu om inte förr fattar jag hur han menar.

Under tiden har jag emellertid sparat ihop en del pengar. I ljuset av allt annat som kommit in i mitt liv under de här åren – barn, villa, trädgård – är det inte så illa. Jag skulle förmodligen ha råd att ta mig igenom de två åren på masternivå som studiemedlet inte räckte till. Sedan skulle jag kunna doktorera – om jag visste i vilket ämne.

Jag skulle vilja beskriva min akademiska bana för vad den var: slingrig, inspirerande, frustrerande. Jag skulle också vilja förklara varför den slutade i ingenting, om det inte bara visar sig ha varit en lång, rastlös paus.

Den amerikanska psykologen Elaine Aron, vars bok Den högkänsliga människan har blivit en tröst för mig, hade också gett upp karriären innan hon fann vägen tillbaka. Med det i åtanke är ingenting för sent, allraminst för högkänsliga.

Jag avslutar kvällen med några sidor i Det fallna imperiet av Martin Kragh, en bok som jag kan få anledning att återkomma till.