Det var 25 grader varmt i trädens och världskrigets skugga när vänner och kollegor tog farväl av den 19-årige verkstadsarbetaren som var min farfars bror. I dag finns det ingen som minns honom, och bara en journal från sanatoriet kan beskriva hans sista tid i livet.

I september 1939 anföll tyska bombflygplan Polen. Samtidigt i värmländska Arvika började den 19-årige Uno Hultgren känna sig dålig. Han fick ”håll i bröstet” och stannade hemma ett par dagar från jobbet som svetsare på Thermiaverken. Snart började han hosta och i mitten av månaden kunde han inte ta sig ur sängen. Han var trött, yr och hade 38–39 graders feber.

Lungsoten var inpyrd i den lilla tvårummaren som familjen hyrde på Hamngatan 4 i Arvika. Modern Alma hade dött av sjukdomen några år tidigare. Stadens dispensärsköterska Lilli Holmström, vars uppgift var att förebygga spridning av tuberkulosen, knackade på dörren med jämna mellanrum för att kolla hur det var ställt med hälsa och hygien. Hon blev förmodligen inte överraskad när Uno låg sjuk.

Uno fick räcka fram sin underarm till sköterskan som skrapade upp en bit av huden och strök på en vätska med proteiner. Det kallades för ett Pirquet-test, och den rodnande huden visade att Uno var smittad med tuberkulos. Unos bror Rune och pappan Karl fick samma reaktion men saknade symptom.

Blek och kortväxt var Uno visserligen. Men han missbrukade varken sprit, tobak eller kaffe. Den välkände överläkaren Arvid Labatt ställde frågorna och Uno svarade så gott han kunde. Men resultatet av röntgenundersökningen var dystert. På höger lunga syntes ”ett plommonstort lymfom” som överst hade en avlång förtunning. Enligt Labatt fanns det en stor risk för smittspridning och han lovade Uno ett allmänt rum på stadens sanatorium inom ett par dagar.

Arvid Labatt var populär bland patienterna och särskilt bland barnen. Men någon bot för lungsoten kunde han inte erbjuda – det fanns det helt enkelt inte. Det som fanns var en uppsjö av tveksamma metoder att försöka lindra eller hejda sjukdomens framfart.

Redan efter några veckor på sanatoriet fick Uno uppleva hur läkarna med en kanyl sprutade in luft i hans lungsäck så att den trycktes ihop eller ”kollapsade”. Det var nämligen känt att tuberkulosbakterierna trivdes sämre i en vilande lunga. Proceduren gjordes om flera gånger under hösten i förhoppning om att sjukdomen skulle läka ut.

Mot slutet av 1939 var Uno fortfarande trött och andfådd, och nattsömnen var dålig. Men han hade fått lite bättre aptit. Han hade inte hunnit mönstra innan sjukdomen bröt ut, och som det nu var skulle han ändå inte duga som soldat. Det är oklart hur mycket han hörde om kriget som rasade i världen.

Två gånger i februari 1940 fick Uno lägga sig under en av de kvartsljuslampor som sanatoriet hade investerat i. Dessa var ett slags föregångare till solarielamporna och sände ut ultraviolett strålning. Det kanske var en behaglig kur i vintermörkret men inte mer än så. I stället blev Uno allt tröttare och magrare efter hand som våren skred framåt.

I maj beskrevs Unos allmäntillstånd för första gången som dåligt. Han var trött, hostade och vägde inte mer än 46 kilo. Dessutom plågades han allt mer av besvär från magen med svåra och illaluktande diarréer.

Vid middagstid den 26 juli 1940 fick Uno plötsligt fruktansvärda magsmärtor. Det strålade nedåt mot vänster från epigastriet. ”Brädhård buk”, antecknade personalen, som visste att det var ett illavarslande tecken.

Det som väntade var två dygn av oerhörda plågor. Magen var förstörd av inflammation, maten hade ingenstans att ta vägen. De sista timmarna kräktes Uno upp sitt tarminnehåll. Han dog kvart över tre på eftermiddagen den 28 juli 1940.

Reflektioner

Uno Hultgrens sanatoriejournal är något av det värsta jag läst med tanke på det hemska förloppet och att den yngling det handlar om är en nära släkting till mig.

Den stora uppslutningen på begravningen tyder på att Uno var en omtyckt person, inte minst bland kollegorna på jobbet. Den gamle metallarbetaren och ledamoten av stadsfullmäktige K O Luthman fanns på plats för att lägga en krans för fackförbundets räkning.

Att min farfar Rune, som stod Uno nära, aldrig berättade några detaljer om vad som hände kan bero på att han inte ville – eller inte visste. Jag vet inte om familjen alls fick lov att besöka Uno på sanatoriet. Farfar berättade aldrig något om Uno som person, och jag var för ung för att fråga.