Jag kan inte säga mer om det som sker på andra sidan Atlanten än vad kolumnisterna i DN har gjort. Björn Wiman: ”Man talar om en tillträdande ’president’ och hans nya ’administration’ när alla kan se att det rör sig om en blivande envåldshärskare och ett anhang av nihilistiska plutokrater.” Alex Schulman: ”Sanningen har aldrig känts så avlägsen, så relativ, så fullständigt oviktig.”

Den största sorgen är förstås att en majoritet av väljarna har röstat fram det här frivilligt.

Länge trodde jag att världskrigen under 1900-talet möjliggjordes av fattigdom, okunskap och brist på jämlikhet. Men det som händer i USA övertygar mig om att behovet av förstörelse ligger djupt inbäddat i den mänskliga arvsmassan. Om det amerikanska folkets intelligens är ett genomsnitt av mänsklighetens, vilket man får förmoda, innebär det att större delen av världens människor, trots relativt välstånd, kan välja det sämsta tänkbara för sig själva och omvärlden.

Jag nämnde för några dagar sedan bränderna i Los Angeles och hur somliga svenskar drabbats av dem. I Göteborgsposten skriver nu Virve Ivarsson mer ingående och läsvärt om den saken.

Historien upprepar sig. Prompt: ”dictator in front of a huge audience”