Jag skulle kunna låna min fyraårings meningar till rubriker på alla mina inlägg. I dag råkade den sammanfalla med ämnets mörka natur.

Jag vill inte att bloggen ska vara en klagoskrift över sakernas tillstånd. Men jag behöver uttrycka vad jag känner, och det finns inget ljus i slutet av tunneln.

Ena dagen skänker man 100 kronor till UNHCR, andra dagen sänker regeringen sitt bistånd med 4 miljarder. Utanför fönstret strålar solen, och det är åtta grader varmt och fyra dagar kvar till jul.

Jag kan ha underskattat hur tvådimensionella de flesta män är. Att de saknar djup är ingen nyhet, men jag syftar inte på de rumsliga dimensionerna. Jag syftar på jaget och nuet, de enda två aspekter som existerar i de många männens värld. Där finns liksom inte plats för medmänniskor, natur, framtid eller solidaritet.

Jag vet, jag borde tänka att de flesta män inte röstar på Sverigedemokraterna även om allt fler verkar göra det. Jag borde tro att samhället kan bli bättre och att vi kan arbeta tillsammans. Men mitt förnuft säger mig att om inte Greta Thunberg lyckas så finns inget hopp för mig heller.

Det jag kan göra är att rösta efter bästa förmåga och skriva som det är. Springa mina rundor för att hålla nere blodtrycket och, om man får tro vissa lyckoforskare, undvika nyheter eftersom det ändå bara gör en deprimerad.

Och – jag återkommer till Dagermans rader:

Jorden kan du inte göra om.

Stilla din häftiga själ!

Endast en sak kan du göra:

en annan människa väl.

Därför: fortsätta skänka en slant till UNHCR emellanåt. Någon hjälper det, någon nytta gör det.

I morgon infaller vintersolståndet och jag har ställt klockan för att inte missa det.