Jag hörde en liten snutt av en intervju med Gavin Newsom som utmålas som Demokraternas bästa kandidat i presidentvalet 2028.

Jag slogs av hur skönt det är att lyssna på en amerikan som inte pratar som ett svagbegåvat barn. Man är onekligen svältfödd på allt som inte är korkat, egoistiskt och sinnessjukt. För tio år sedan hade Gavin Newsom varit en karismatisk amerikan i mängden, i dag låter hans ord som porlande vatten i en öken.

Det bästa med Trumps tid vid makten är euforin som kommer att infinna sig när den tar slut. För det finns ett slut på eländet, eller åtminstone en chans till det.

Mycket av det som sker i dag lär tyvärr sätta spår under lång tid framöver. Amerikanerna vänjer sig vid ett minskat stöd till Ukraina och kommer inte att acceptera en helomvändning med en annan president i Vita huset. Men visst vore det skönt med en administration som kan skilja mellan offer och förövare, som åtminstone bryr sig om vem som har rätt och fel. Det vore, skulle man kunna tycka, inte för mycket begärt.

”De ska in i truten och ut på andra hållet”, sa min kollega Frank om lussekatterna. Han tycker att vi lägger för mycket tid på dem, fast det är vårt jobb att packa och leverera dem till våra kunder. Kakor och bullar är två av våra kassakor, den tredje är mediciner i vita och röda förpackningar. ”Folk är verkligen sjuka”, konstaterade en postanställd när jag fyllde ytterligare en bur med apoteksvaror häromdagen.

Svettas gör jag i underställ och långkalsonger. Jag är tydligen för varmt klädd för årstiden. Jag söker febrilt efter platser i vårt avlånga land där det är vinter på riktigt; fastnar vid Kiruna där det var –19 i morse. Köldturism får bli mitt nöje i framtiden, tror jag.