Jag vaknade till nyheten att ryska drönare flugit in över polskt luftrum, och här ska man väl betona flugit, inte störtat. Och att polsk militär beskjutit drönarna.
Det verkar inte ha orsakat några dödsoffer, och det är väl inte troligt att Polen ber om stöd från övriga NATO-länder i det här läget. Men det är det man väntar på. Och hoppas på.
(En artikel 4 blev det åtminstone.)
På gatorna ser människor ut som zombies men skenet bedrar. I sociala medier skriker de efter uppmärksamhet. Flödet på Facebook och Instagram liknar allt mer en sjuk feberdröm där gapiga ansikten avlöser varandra i oändlighet. Det är misär, svältkatastrofer, kommunala informationsdagar, Bianca Ingrosso och SVT Humor. Det är ett tvärsnitt av verkligheten som man inte vill se men som är det enda alternativet till att stänga in sig i en garderob.
Jag behöver göra reklam på liknande sätt själv om jag någon gång satsar på ett kreativt eller journalistiskt projekt. Jag måste inte, nej, men det är viktig del i att nå ut, och var och en får bedöma om det är värt priset. Många verkar onekligen trivas med att synas och höras.
Förkyld i Triangelns parkeringsgarage. Förmodligen är det någon smitta jag har fått från min son, som han i sin tur har fått från sina kompisar. Ibland undrar jag om det är en förskola jag lämnar honom på eller ett laboratorium i Wuhan. Hittills det här året har vi och för sig varit förskonade från sjukdomar.
Regn och åska i luften på eftermiddagen. Men det blir väl inte mycket av det. Kommer inte bli annat än enstaka häftiga skyfall framöver, säger jag med risk för att låta som åsnan Ior. Det är svårt att inte vara åsnan Ior i dessa tider.
”Here we go!” skriver Trump om provokationen mot Polen. Om inte det hela vore så tragiskt skulle man skratta.
Ja, det kom en kraftig regnskur i kvällens djupa mörker. Men det är lugnet före stormen i ett större perspektiv. Många anar inte hur dramatiskt det kommer att bli om några år.
uttryck 