I en sagobok som Loppan fick av sin mormor hittade jag en kort historia i form av en framtidsvision om människor som ”på ångans vingar genom luften” reser från Amerika till det gamla bortglömda Europa.

Berättelsen heter Om årtusenden och skrevs av H C Andersen år 1852. Den skildrar på ett par sidor hans idé om kommande tiders turism.

Kanske inspirerades Andersen av den franske ingenjören Henri Giffard som just år 1852 lyckades lyfta det första styrbara luftskeppet på en färd som gick nästan tre mil från Paris till Élancourt. Över Atlanten tog den sig dock aldrig.

Den lilla berättelsen beskriver platser som farkostens passagerare susar förbi under den åtta dagar långa resan, och minnet av länge sedan döda konstnärer som Shakespeare, Moliére och Calderon. I sagan är amerikanerna det unga, friska släktet medan européerna tillhör det förflutna.

Intressant nog skrev Andersen sagan innan USA hade blivit det förlovade landet i egentligen mening, före den nordiska immigrationens och det ekonomiska uppsvingets tid. Det skulle dröja nästan 70 år till den första flygningen över Atlanten och ett sekel innan den luftburna turismen tog fart på allvar. Men Andersen såg det komma.

I dag har det förlovade landets president inte bara räknat ut européerna utan också gjort sig till representant för allt vad det europeiska kulturarvet inte är: historielöshet, ytlighet och vetenskapsförakt. Tillsammans med sina trogna ja-sägare har han tagit hela mänskligheten ombord på en ballongfärd som ingen vet var den slutar.

Har mänskligheten om årtusenden blivit klokare? Har den åtminstone korsat Atlanten i ballong? Det får vi i Andersens anda fortsätta att fantisera om.