Det är väl femton–tjugo år sedan fenomenet blogg var på allas läppar.

Vilka som hade de största bloggarna minns jag knappt, kanske Blondinbella, Schulman och ytterligare ett gäng. Men utvecklingen sprang ifrån dem, de flesta sprang i kapp, och i dag är en blogg det minst opportunistiska man kan skaffa sig. Inte ens en Zara Larsson eller Taylor Swift skulle, om de försökte, kunna få mer än en bråkdel av sina fans att orka läsa en text längre än ett inlägg på TikTok eller Instagram.

Det betyder att de som med en dåres envishet fortsätter att blogga gör det av andra skäl än att väcka uppmärksamhet. Och det är väl gott så.

För egen del har jag skrivit nästan dagligen i mer än tjugo år, men först med bläck i konventionella dagböcker och därefter lika diskret i en digital molntjänst. Inte förrän det här året har jag skrivit det mesta på en blogg och är fortfarande oklar kring vart det ska ta vägen.

Att formulera mig är något av det viktigaste jag kan göra. Det är vad hela mitt väsen vill. Jag vet bara inte hur jag ska strukturera det. Men om jag följer mitt hjärtas röst, vilket jag har blivit bättre på, kan det ta mig dit jag har längtat efter att få vara.

Med mig in i natten tar jag melodin ”Berceuse” i ett vackert och färskt framförande av far och dotter Teleshev på dragspel.