Snöflingor singlar ner från himlen i Lund, ambulanspersonal ger första hjälpen till en man på Fersens väg och Isobel Hadley–Kamptz skriver i DN om behovet av glädjeämnen i en mörk tid.

Jag tror att mitt glädjeämne de närmsta fyra åren kan bli ett digitalt dragspel i Rolands v-serie, om jag kostar på mig det. Kanske slutar jag i så fall att följa nyheterna över huvud taget. Det vore inte likt mig, men världen är inte sig lik heller.

Jag trodde länge att jag aldrig kunde bli tillräckligt smidig i fingrarna för att spela snabba eller avancerade melodier på dragspel, särskilt som jag är vänsterhänt och melodin oftast spelas med höger hand. På senare år har jag omvärderat det och insett att jag säkert kan bli lika skicklig som många andra, om jag övar på rätt sätt.

Hjärnan anpassar sig och skapar nya kopplingar mellan nervceller. Det är det som kallas neuroplasticitet och som pågår när man tränar sig på ett instrument. Nervsystemet lär sig att samarbeta med musklerna och skapar automatiska rörelsemönster. Det som först verkar svårt går till slut av sig självt.

Enklare uttryckt kan man säga att övning ger färdighet.

Jag övade ibland för lite, men jag hade också ovanan att spänna mig när det inte gick som jag ville. För en känslomänniska blir kroppen och känslan lätt en del av samma problem

Att komma förbi det kräver, tror jag, att man tar sig an utmaningen med en viss mognad. Man behöver fråga sig själv vad man egentligen ska göra för att klara det. Att ställa den frågan, och ha tålamod, är ett tecken på motivation.

Jag har gjort många minnesvärda framträdanden, fått applåder och beröm, och inte minst haft roligt backstage med min dragspelsensemble när det begav sig. Men min nyfunna motivation kommer av möjligheten att göra musik hemma, där jag har kontroll över hela processen och tar det i den takt jag vill. Det är en ny värld som är min egen att utforska.