Jag läser ett debattinlägg av Håkan Nesser och frågar mig om han är för mycket Ingmar Bergman för sitt eget bästa.

Jag började morgonen med att sträcka mig efter mobilen och kolla vad som hänt på nyhetssidorna. På DN fann jag ett nypublicerat debattinlägg av kriminalförfattaren Håkan Nesser.

De som har följt turerna kring Nessers skattebekymmer vet att det är en historia om ekonomi och juridik med noll koppling till författarskapet – förutom att pengarna är intjänade på böcker. Varför Nessers text ändå går under rubriken ”kulturdebatt” får väl DN:s redaktörer svara på.

Tur att inte Nesser är läkare, för det hade blivit en plågsam sjukvårdsdebatt.

Men Ingmar Bergman och Astrid Lindgren kom också på kant med skattemyndigheterna när det begav sig, så möjligen kan man betrakta det hela som ett tidlöst kulturfenomen. Nesser verkar inte helt missnöjd med den beskrivningen.

Däremot klagar han på mycket annat.

Bakgrunden är följande:

Under den tid då Nesser och hans fru bodde utomlands gick royalties från Nessers författarskap in i ett bolag på Malta. När paret flyttade hem till Sverige skulle det maltesiska bolaget avvecklas och ersättas av ett svenskt bolag. Innan detta var ordnat hann dock ett antal miljoner från Malta komma in på makarnas konto utan att tas upp i deklarationen.

Det som skedde var ett solklart skattebrott. Frågan var vem som skulle klandras för det. Var det Nesser, hans fru eller den ekonomiske rådgivare som paret blint litade på?

Enligt hovrätten var svaret alla tre, och det utdömda straffet mellan 18 och 21 månaders fängelse.

I dagens debattartikel ondgör sig Nesser över det som kallas likgiltighetsuppsåt (tillämpat i svensk domstol sedan 2004), alltså ungefär att den som inte upplyser sig själv om rådande förhållanden får anses skyldig till brott. I förstone vill man gärna sympatisera med Nessers ståndpunkt eftersom själva ordet är en förvirrande oxymoron: likgiltighet och uppsåt går inte riktigt ihop.

Å andra sidan vore det konstigt om en person som överlåter sina ekonomiska förehavanden till en ”expert” kan avsäga sig allt ansvar för vad som sker med pengarna. I det här fallet ansåg hovrätten att Nesser borde ha förstått att inkomsterna skulle deklareras.

Men hovrätten var oenig, och fallet var uppenbarligen ovanligt till sin karaktär.

– När det gäller uppsåtliga brott och klienten har haft en rådgivare är det väldigt svårt för åklagarna att hävda och bevisa att det har funnits ett uppsåt, säger advokaten Henrik Olsson Lilja i tidningen Advokaten (nr 9, 2024).

Om Nesser hade velat rentvå sig själv borde han förmodligen ha lagt krutet vid den juridiskt snåriga definitionen av uppsåt i ekobrottsmål. Men det gör han inte.

Nessers debattartikel osar mest av en kränkt mans lika känslomässiga som irrationella argument. Han dömer bland annat ut en av juristerna som inkompetent, på bättre eller sämre grunder. Och han framhåller att sex av nio ville fria honom, som om man kunde plussa ihop nämndemän från olika rättsinstanser efter behag.

Det är inte särskilt förtroendeingivande.

Men det är rätt mycket Ingmar Bergman över Nesser, det får man ge honom. Något säger mig att det har en viss betydelse för hur det slutade.