Termometern visade 20 grader när jag lämnade Willys parkering vid 18.30-tiden i kväll. Jag trodde inte mina ögon när det steg till 21. Längre upp i landet har det varit 22.

”Har jag fått en psykos”, undrar jag var och varannan dag det här året. Det är början av april, landet dränks i högsommarvärme och folk verkar inte bry sig. Eller så pratar jag med fel personer. Jag pratar knappt med någon, egentligen.

Jag kommer en dag att färdas genom nordligaste Norge, i fjällandskapet som då är ett annat än jag minns det. Havets vågor går en meter högre, bergstopparna är grå och gräset har gulnat i slänterna. Jag kan finna mig i förändringen, acceptera den.

Klimatförändringarna påminner mig om vad livet är: ändligt och föränderligt. Jag kan välja ilskan över det förfall som mänskligheten har valt eller känna tacksamhet över det jag hann se.

Jag ska njuta av allt jag kan medan tid finns att göra det. Till och med Evert Taube kan trösta med sina sånger ibland:

Ja, vem har sagt att just du ska ha hörsel och syn, höra böljornas brus och kunna sjunga.

För min son kommer det inte att finnas mycket kvar, är jag rädd. Men han vet inget annat. Och ekonomiskt klarar vi oss. De med störst resurser kommer att bli minst lidande av katastroferna som väntar, så som det alltid har varit.