Den senaste opinionsmätningen från DN/Ipsos visar att det har jämnat ut sig mellan blocken. Oppositionens ledning har suddats ut som ett litet stackmoln inför det stundande valet. Det får mig att fundera på vad det skulle betyda för samhället och mig själv om en liknande regering, med de bruna på tunga ministerposter, skulle få styra landet i fyra år till.

Mina erfarenheter av förlossningsvården, och efterspelet till det som hände oss för sex år sedan, lärde mig något som egentligen är självklart: att rättvisa inte kan tas för givet. Ibland väger lögnen tyngre än sanningen, och varje brottsoffer vet att utan vattentäta bevis finns ingen väg till upprättelse. Av olika skäl kommer samhället inte alltid till undsättning när man drabbats av något, och har man en gång stått ensam bär man utsattheten som ett fult ärr.

I valet 2022 pekade det mesta på att vänsterblocket skulle vinna, och själv trodde jag det därför att jag inte ville föreställa mig något annat. Jag kunde inte tro att mer än halva befolkningen var beredd att ge inflytande åt Sverigedemokraterna med deras historia, som ju inte är historia utan livs levande i allt de säger och gör.

När måndagen kom var jag inte mig själv. Jag satt på golvet i byns lilla församlingshem, där jag råkat hamna på barntimme med min son, och kände mig förtvivlad. Men också störd av hur lite de andra föräldrarna verkade bry sig. Som om det var en vanlig dag bland andra.

(De kanske brydde sig men visade det lika lite som jag.)

Två år senare stod Trump som vinnare i USA och den sista hopplöshetens spik kilades fast i kistan. Två saker har sedan dess tyngt mig mer än det mesta. För det första att sanningen har förlorat sitt värde – och hur ska man då kunna argumentera? För det andra att inga vetenskapliga modeller kan förklara varför majoriteten i ett demokratiskt samhälle röstar så självdestruktivt och irrationellt.

Jag förstår det inte.

Jag är inte den som skulle drabbas hårdast av en fortsättning för Tidöregeringen, även om allas vår rätt att uttrycka en åsikt vore hotad. Värst är det för människor vars arbete och slit inte är vatten värt eftersom de styrande stirrar sig blinda på hudfärg, ursprung och religion. Hemskt är det för alla som tror på vetenskapen, naturen, framtiden och våra barn.

Jag kan säga nej på söndag, men vad gör jag inför en outhärdlig måndag? Ska jag bära smärtan av ett hjärtlöst valresultat som ett klibbigt tuggummi under skon? Ska jag avsäga mig mitt medborgarskap? Eller ska jag tvingas acceptera att individen är ett obetydligt dammkorn i statens mörka skugga?